Vet ni vad som får mig lite sådär småglad? Mänskligt beteende. Ärlighet och djup. Tänk att vi är så lika på insidan när vi ser så olika ut utåt sätt. Jag är 24 år nu. Fortfarande omogen, men med mer vetskap i väskan jag bär på ryggen. Pratat med en tjej en stund. En helt fantastisk, underbar tjej med stark utstrålning och värme. En verklig stjärna! Hon berättar att det är lite problem, hon och hennes pojkvän har hamnat i ett hjul som aldrig tycks sluta snurra. Jag hör mig själv när hon berättar. Det är samma ord, samma meningar, samma ångest och rädsla jag själv uttryckte när jag var tonåring. Jag klarade mig inte utan Stoffe en dag. Jag ville vara med honom dygnet runt och det hade jag varit om jag kunnat. Med detta förlorade jag nästintill alla mina vänner. Då kunde jag emellanåt känna mig helt nere, gråta mig till sömns och tänka " Om jag inte kan vara med honom, så har jag ändå ingen att vara med." Det var ju så. Det blev ju så. Jag gjorde att det blev så.

Men åren kommer vetskapen om att man inte dör utan den man älskar vid sin sida 24/7. Man växer samman och blir alltmer starka när man ger varandra chansen att andas, att längta, sakna något vansinnigt. Man blir okrossbara i varsin ände av varandra. En vis kvinna sa en gång (min mamma): Man saknar inte kossan förns båset är tomt! Och jävlar vad rätt hon har! Vad finns att sakna om man har det brevid sig. Vad finns att önska om man kan få allt. Vad finns att köpa om man har allt man vill ha? Enkel matematik.

Stoffe är inte hemma ikväll. Han är hon några vänner, spelar poker och pratar taktik, spel och händer. Absolut inegnting som intresserar mig, men jag vet att det gör honom så gott. Jag vet att det får honom att slappna av, le när han kommer hem och berätta hur kul han haft. Vi delar inte intresset för poker, men jag älskar att han älskar det. När han är glad mår jag bra!

Tänk att jag tillslut kunde njuta av att få vara för mig själv. I mina shorts med en kopp kaffe, en dator och massa lugn rock! Först när jag lärde mig att älska och må bra i mitt eget sällskap kunde släppa allt det andra.

Nu kallar toaletten! Kissenööödig!